Farväl till sommaren

Sommaren tar sina sista andetag i min trädgård.

Jag byter ut innehållet i krukorna och planteringslådorna. 

Släcker sommarljuset.

Eller stoppar rättare sagt ner det i en säck

och tänker att när de slocknar

är de redan långt härifrån.

Fegt kanske.

Jag klipper av sommaren och sätter den i en vas, 

innan jag gräver upp ett par av min verbenor ur krukorna.

Sedan längtar jag en smula efter våren.

I krukorna planterar jag ljung, skimmia och plättar i luften.

 

Den stora planteringslådan på framsidan 

fyller jag med grön ljung och silvergirland.

Den röda alunroten får sitta kvar.

Det är inte farligt att längta.

Det skaver på insidan.

Men det är inte farligt.

Jag stryker en kruka

 

Efter att jag besökt Tage Andersens fantastiska butik i Köpenhamn i våras gick jag och köpte på mig lite linnetyg. Både på metervara och stuvbitar. 

Så när det saknas en kruka tillverkar jag en lätt själv. 

Jag måttar tyget på ett ungefär. Sedan stryker jag in fållarna. Givetvis kan man även sy in dem om man hellre vill det.

Tyget binder jag sedan fast, runt en gammal tråkigt plastkruka, med jutesnöre.

De svarta "krukorna" i fågelburarna har hängt där sedan tidigt i somras. 

Den blåa krukan tillverkade jag i dag till köket.

Fönsterlådor

Det är så fantastiskt när människor tar i. När fönsterlådan blir som ett enda konstverk som man inte kan slita sig ifrån. Utan man måste titta på den om och om igen. Från alla vinklar.

I en fönsterlåda på Håkesgård har Marie Emilsson planterat klöver, eller trifolium som den också heter, tillsammans med corokia cotoneaster, eller sicksackbuske som den heter på svenska. Och ovanför hela härligheten svajar fjädersparris. Den här fönsterlådan passar utmärkt i halvskuggigt läge. För fjädersparrisen trivs inte i direkt solljus. Jag har också många trifolium i kruka i min trädgård. När hösten kommer gräver jag ner dem i jorden i köksträdgården och så gräver jag upp dem igen när våren kommer.

Fjädersparrisen återkommer också i fönsterlådorna utanför Johns place, vid Apelviken i Varberg. Här hänger de mest ljuvliga fönsterlådorna, som man bara måste titta lite närmare på.

Restaurangen drivs av Dorthe Florin sedan många år tillbaka. Men här serveras inte bara mat utan faktiskt också en upplevelse för den trädgårdsintresserade. Trädgården framför entrén är även Dorthes egen trädgård, eftersom hon bor i samma hus. 

Min erfarenhet är att 'plättar i luften' som stått utomhus hela sommaren inte trivs med att komma in och plötsligt stå i en kruka på en fönsterbräda. 

Därför gräver jag även ner dem i jorden och så håller jag tummarna.
Så här har jag för övrigt fyllt mina lådor i år.

Många jätteverbena i år

 Jag har planterat fyra jätteverbena i år, på uteplatsen och i krukor i grusträdgården i anslutning till den. Om man tittar riktigt noga så kan man se dem.

För än så länge består de bara av några enstaka långa stjälkar med små lila blommor upptill.

Men jag har sett vad de kan gå för.

Och jag hoppas att de levererar precis det där som jag drömmer om.

Jag har planterat den lila jätteverbenan tillsammans med vitt sommarljus och blågrön funkia.

Min trädgård går främst i kalla färger. Och flera växter är återkommande i flera rabatter.

Den blågröna funkian är en av dem.

Grönt är skönt

  

Under de första åren i trädgården försökte jag 

tämja de rabatter som någon annan redan anlagt.

Jag vände på tusen stenar för att rensa ogräs.
Flyttade runt de perenner som redan fanns här.

Kände mig för. Fumlade i intet, inser jag.
Nu när jag ser tillbaka.

Så kom grävskopan. Och tog bort alltihopa. 

Jag ritade ett litet trädgårdshus som duktiga byggelever snickrade ihop.

Och mannen bakom spakarna i grävmaskinen 

formade rabatter och gångar med precision som få. 

Bambun är den gröna stommen i den här delen av trädgården.
På bara ett par år har den växt om mig. 

Vilket egentligen inte är så särskilt svårt. Men ändå.

Den har sällskap av funkia, i olika gröna nyanser. 

Och daggkåpa.

Under bambun trivs mina plättar i luften.
Varje höst gräver jag ner dem som jag haft ute. 

Och håller tummarna. 

Från början målade jag de här rabatterna i limefärgat. 

Men så insåg jag att det inte var vad jag längtade efter.

Så jag grävde upp det som inte behagade min själ.

Och gav bort alltihopa.

Och nu mår jag bra.

För det är väl med trädgård som så mycket annat i livet.

Om det känns rätt i magen. Då är det rätt.

Snörevan är planterad

Ibland blir det bara så rätt.

Det känns långt ner i magen.

Snörevan är min favorit i år. 

Jag har precis upptäckt den.

Den är en korsningen mellan snöflinga och jordreva.

Och den ska få välla ur mina lådor på uteplatsen 

på framsidan, precis hur mycket den vill.

Snörevan får sällskap av plättar i luften 

och rödbladig alunrot som är två andra favoriter. 

De återkommer på många håll i min trädgård.