Här började jag min helg

 

Jag kämpar för att årstiderna inte ska smälta samman.

Håller krampaktigt tag om sommaren.

Ett litet tag till.

Och åker till de där världarna

där blommorna fortfarande slår ut.

Här kan man luta sig mot solen.

Promenera förbi rosorna, bara för doftens skull.

Förföras av en kruka.

Och äta den allra godaste lunchen.

Och här smälter jag.

För allt det vackra.

För växter som jag aldrig tittat åt förut. 

Och jag får tvinga mig själv för att inte inleda 

ett förhållande med vaniljgul renfana.

Eftersom jag vet att det aldrig skulle hålla för evigt.

När jag lämnar Zetas trädgård

vinkar chokladblommar och ljusrosa sommarljus "hej då" i vinden.

Då kan jag åka hem och ta helg.

Det nya bordet är pyntat

 Det var ju det där bordet som skulle pyntas.

Jag gjorde det med det finaste jag kunde hitta.

Glas och snötörel. Flera av varje.

 

Ibland tar jag en tur till skroten. Inte för att jag gör fynd särskilt ofta.

Men chansen finns. Som den här tisdagen.

"Hallå, kan ni vänta lite", bad jag männen i den hyrda skåpbilen som kastade tunga saker omkring sig.
"Jag skulle bara vilja ha det där bordet", sa jag och sicksackade mellan oljefläckar och vassa föremål, 

givetvis på nätta skor med rosett. 

Och räddade det från döden, liksom.

"Får du med dig det", undrade männen.

"Självklart", sa jag och rullade det över hela området. 

Sedan gick jag in till kassan och betalade. Nu står det under min pergola.

Mina snötörel, eller 'Diamond frost' som de också heter trivdes inte på uteplatsen.

Men här, i sällskap med ett gammalt svetsbord trivs de alldeles utmärkt.

Och så gör även jag.