Det var ju det där bordet som skulle pyntas.
Jag gjorde det med det finaste jag kunde hitta.
Glas och snötörel. Flera av varje.
Ibland tar jag en tur till skroten. Inte för att jag gör fynd särskilt ofta.
Men chansen finns. Som den här tisdagen.
"Hallå, kan ni vänta lite", bad jag männen i den hyrda skåpbilen som kastade tunga saker omkring sig.
"Jag skulle bara vilja ha det där bordet", sa jag och sicksackade mellan oljefläckar och vassa föremål,
givetvis på nätta skor med rosett.
Och räddade det från döden, liksom.
"Får du med dig det", undrade männen.
"Självklart", sa jag och rullade det över hela området.
Sedan gick jag in till kassan och betalade. Nu står det under min pergola.
Mina snötörel, eller 'Diamond frost' som de också heter trivdes inte på uteplatsen.
Men här, i sällskap med ett gammalt svetsbord trivs de alldeles utmärkt.
Och så gör även jag.
