En härlig kväll i trädgården

Stegen var så lätta.

Jag gick rakt genom huset när jag kom hem. Stoppade fötterna i mina röda stövlar i förbifarten och sedan hängde jag här:

Barnen hade slängt sig på var sin cykel och sedan tagit bussen till kompisarna på landet. 

Och sambon svingade med golfklubborna.

Så det var bara jag och solen som letade sig genom kransveronikan på ett så där magiskt sätt att jag var tvungen att titta på det om och om igen.

Och Håkan Hellström sjöng. Tills han var hes.

För trots att jag jobbat med ord hela dagen så ville jag ha mera.

Jag rensade rabatter. Vattnade.

Blev varm i hjärtat av att min vita hortensia slagit ut.

Bad varje liten envis ligusterlus att lämna min trädgård i fred.

Rabatten mot det svarta planket är nog den mest röriga delen i min trädgård.

Skönt. Tycker jag.

När så mycket annat i världen ska vara så himla perfekt.

Här växer stjärnflocka, höstanemoner och kärleksört. Och så alunrot förstås. I rött och rosa.

Den kombinationen återkommer även här.

Under knotiga gamla äppelträd har jag min hängmatta.

En annan dag ska jag räkna bladen i kronorna.

Men inte i dag.

Grönt är skönt

  

Under de första åren i trädgården försökte jag 

tämja de rabatter som någon annan redan anlagt.

Jag vände på tusen stenar för att rensa ogräs.
Flyttade runt de perenner som redan fanns här.

Kände mig för. Fumlade i intet, inser jag.
Nu när jag ser tillbaka.

Så kom grävskopan. Och tog bort alltihopa. 

Jag ritade ett litet trädgårdshus som duktiga byggelever snickrade ihop.

Och mannen bakom spakarna i grävmaskinen 

formade rabatter och gångar med precision som få. 

Bambun är den gröna stommen i den här delen av trädgården.
På bara ett par år har den växt om mig. 

Vilket egentligen inte är så särskilt svårt. Men ändå.

Den har sällskap av funkia, i olika gröna nyanser. 

Och daggkåpa.

Under bambun trivs mina plättar i luften.
Varje höst gräver jag ner dem som jag haft ute. 

Och håller tummarna. 

Från början målade jag de här rabatterna i limefärgat. 

Men så insåg jag att det inte var vad jag längtade efter.

Så jag grävde upp det som inte behagade min själ.

Och gav bort alltihopa.

Och nu mår jag bra.

För det är väl med trädgård som så mycket annat i livet.

Om det känns rätt i magen. Då är det rätt.

Mina rosa aklejor

  Det är inte alla som får göra precis hur de vill i min trädgård. 

Men det ljust rosa aklejorna får själva bestämma var de vill dansa.

Så länge som de håller sig i den här rabatten.

Den här planteringen gjorde jag förra våren, 

efter att vi lagt mönstrad betong 

på den ena av garageuppfarterna och vid entrén.

Här har jag planterat två olika funkior, 

en grön och en blågrön

tillsammans med mörkt röd alunrot

Här finns också två buxbomsklot. 

Och så alla dessa aklejor 

som blir fler och fler för varje år som går

Piprankan har suttit här sedan vi flyttade in

- för nio år sedan.

Den är lite trög i starten.

Men den är värd att vänta på.

Lite sommarblommor måste man också ha, såklart.

Det röda och det rosa i kombination 

kommer tillbaka även här.

Rosa rosenskära tillsammans med alunrot

i en hemmasnickrad stor grön odlingslåda på hjul

Snörevan är planterad

Ibland blir det bara så rätt.

Det känns långt ner i magen.

Snörevan är min favorit i år. 

Jag har precis upptäckt den.

Den är en korsningen mellan snöflinga och jordreva.

Och den ska få välla ur mina lådor på uteplatsen 

på framsidan, precis hur mycket den vill.

Snörevan får sällskap av plättar i luften 

och rödbladig alunrot som är två andra favoriter. 

De återkommer på många håll i min trädgård.