Stegen var så lätta.
Jag gick rakt genom huset när jag kom hem. Stoppade fötterna i mina röda stövlar i förbifarten och sedan hängde jag här:
Barnen hade slängt sig på var sin cykel och sedan tagit bussen till kompisarna på landet.
Och sambon svingade med golfklubborna.
Så det var bara jag och solen som letade sig genom kransveronikan på ett så där magiskt sätt att jag var tvungen att titta på det om och om igen.
Och Håkan Hellström sjöng. Tills han var hes.
För trots att jag jobbat med ord hela dagen så ville jag ha mera.
Jag rensade rabatter. Vattnade.
Blev varm i hjärtat av att min vita hortensia slagit ut.
Bad varje liten envis ligusterlus att lämna min trädgård i fred.
Skönt. Tycker jag.
När så mycket annat i världen ska vara så himla perfekt.
Här växer stjärnflocka, höstanemoner och kärleksört. Och så alunrot förstås. I rött och rosa.
Under knotiga gamla äppelträd har jag min hängmatta.
En annan dag ska jag räkna bladen i kronorna.
Men inte i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar